Samtidigt som tusentals kroppar sprängs i bitar i Gaza och barn svälter ihjäl på stadens ruinfyllda gator, utnyttjar många grupper detta lidande för att främja förtryckande agendor som antisemitism och islamofobi. Särskilt en grupp gör detta på ett sätt som inte bara vanärar offren för folkmord, utan även undergräver den internationella solidariteten och försämrar vänsterns förmåga att reagera på framtida grymheter.
Jag syftar här på dem som den srilankesiska fackföreningsmannen och författaren Rohini Hensman kallar ”pseudo-antiimperialister”. Samtidigt som de presenterar sig själva som vänsteranhängare motsätter de sig vissa former av imperialism och stöder andra. De motsätter sig närmare bestämt USA:s och dess allierades imperialism, och för att påskynda imperiets fall stöder de i stället USA:s främsta motståndares imperialism: Ryssland, Kina och Iran. Varje åsikt som pseudo-antiimperialisterna har, varje reaktion de har på internationella händelser, varje rörelse de bygger upp och deltar i är underordnad en nyansfri vän-fiende-distinktion som delas upp längs tydliga nationalstatslinjer.
I sitt realpolitiska projekt att underminera USA:s imperium tolkar pseudo-antiimperialister inte grymheter i form av lidande eller uppror i termer av befrielse. Sådana händelser sorteras i stället i värdiga eller ovärdiga, äkta eller falska, utifrån deras upplevda anpassning till amerikanska intressen. I Syrien och Ukraina står de på Rysslands sida, och i Xinjiangs och Hongkongs på Kinas sida. Oavsett hur många människor som dödas, fängslas, torteras eller drivs in i koncentrationsläger är det enda som betyder något att motsätta sig USA.
Genom att konsekvent upprepa samma budskap vid varje ny protestvåg och varje nytt massövergrepp liknar pseudo-antiimperialisterna det, enligt sägnen, stoppade uret som visar rätt tid två gånger om dagen. Då och då ger de tillfälligtvis stöd till offren för statligt våld, inte av empati eller principiell solidaritet, utan för att det helt enkelt gynnar deras agenda att stödja dessa offer.
Att följa folkmordet i Gaza på sociala medier under de senaste fem månaderna har varit som att se tusen stoppade klockor slå unisont. När stora medier runt om i världen övergav sin etik och sina skyldigheter för att svamla bort folkmordet och undersöka de etiska svårigheterna med att bomba sjukhus, har dessa stillastående klockor plötsligt blivit ledstjärnor för den allmänna opinionen och moralen.
Varför är detta ett problem?
Om jag befann mig i Gaza nu, om jag svalt eller samlade in pengar för att fly över gränsen eller letade efter försvunna familjemedlemmar eller snubblade från det ena sönderbombade flyktinglägret till det andra, skulle jag inte bry mig om vem som uppmärksammade min situation. Så varför spelar det någon roll vem som främjar palestiniernas sak?
Det är ett problem eftersom offren för nästa massövergrepp kommer att bry sig när dessa stoppade klockor ringer förnekande och kastar de döende som ovärdiga offer. De människor som ansluter sig till nästa våg av protester mot auktoritärism kommer att bry sig när dessa stoppade klockor fördömer deras rörelse som en CIA-operation och samlar människor för att motsätta sig dem och undergräva deras sak.
Häri ligger problemet med dessa pseudo-antiimperialistiska stoppur: den solidaritet som de bygger upp nu genom att försvara det palestinska folket kommer att dras tillbaka för att senare användas som ett vapen mot andra offer som kämpar mot förtryck på andra platser.
Jag har sett konsekvenserna av detta på nära håll då jag bodde på den norra tibetanska högplatån, i det som i dag är Kina. När de största tibetanska protesterna i modern historia bröt ut 2008, och senare, när över 150 personer satte eld på sina egna kroppar i protest mot regeringen, var internationell solidaritet en av de mest värdefulla och desperat eftertraktade resurserna i denna kamp. Men i stället för att stödja tibetanerna beskrev pseudo-antiimperialisterna deras kamp som ännu en ”färgrevolution” som sponsrades av CIA, vilket ledde till att många tibetaner kände en djup känsla av förräderi, förutom att vissa utsattes för verkliga risker. Från Bosnien till Syrien, Hongkong, Iran och Xinjiang har denna erfarenhet upprepats under årtionden, där offer för statligt våld och människor som kämpar för befrielse har övergivits av pseudo-antiimperialister och berövats den solidaritet de behöver för att driva sina frågor och skydda dem från ytterligare våld.
Precis som dessa människor behöver palestinierna all den solidaritet de kan få just nu. Men det kommer även de människor som är engagerade i nästa kamp mot statligt våld, och nästa, och i varje kamp som kommer, behöva. Därför måste vi nu arbeta för att bygga rörelser som konsekvent stöder olika former av kamp mot förtryck runt om i världen. För att göra det måste vi identifiera och konfrontera pseudo-antiimperialisterna och hindra dem från att vända vår solidaritet till ett vapen mot de svaga och utsatta i nästa kamp. Hur kan vi göra det?
De mer amatörmässiga pseudo-antiimperialisterna kan lätt identifieras genom hammaren och skäran-ikonerna i deras sociala mediehandtag, eller genom förekomsten av en mango-emoji eller ”anti-imperialist”-etiketten i deras biografi. De större och mer inflytelserika pseudo-antiimperialisterna tenderar att undvika en sådan tydlig signalering och beskriver sig själva som ”gerillajournalister”, ”sanningssägare” eller någon annan etikett som får dem att låta som en QAnon-profet som av misstag vandrat bort från Gab. Ännu mer oroande är de institutioner som sprider pseudo-antiimperialism under namnet feminism, progressivism, fred eller allmän vänsterism.
Eftersom pseudo-antiimperialister framgångsrikt döljer sin politik i vänsterdräkt för att parasitera på vår internationalism och använda vår solidaritet som vapen, måste vi också vända oss till deras retorik och meritlista för att framgångsrikt identifiera dem.
Ett tecken i deras texter är att de föredrar lättfattlighet framför djup. Eftersom de vandrar från en konflikt till en annan saknar pseudo-antiimperialister nästan alltid de färdigheter (som till exempel kunskaper i relevanta språk) liksom den kontextuella bakgrund som krävs för att vi ska förstå vad som händer och varför. Så i stället för att ge information upprepar de sådant som vi redan vet, men med ytterligare moralisk kraft, ibland med hjälp av extra interpunktion. Folkmord är fel. De. Torterade. FN. Personal. När du läser virala inlägg om Gaza, fråga dig själv om de ger ny information eller bara bekräftar befintliga känslor; om det senare är fallet kan du läsa en pseudo-antiimperialists arbete.
Vi kan också studera kommentatorers tidigare kommentarer för att identifiera pseudo-antiimperialister. Xinjiang och Hong Kong utgör två användbara lackmustest, liksom Ukraina. Pseudo-antiimperialister har konsekvent ställt sig på angriparens och förtryckarens sida i alla dessa situationer, och deras flöden är fulla av morrande cynism som framställer mänskligt lidande som enbart artificiella mediemöjligheter som i förlängningen skapar samtycke till USA:s aggression.
Om deras högljudda förnekande i dessa sammanhang avslöjar pseudo-antiimperialister, så gör även deras konsekventa tystnad om händelser som de inte kan analysera i termer av amerikanska intressen, eller som helt enkelt inte genererar tillräckligt med allmän uppmärksamhet för att de ska kunna parasitera. När ISIS genomförde ett folkmord på yazidierna och dödade omkring 5 000 människor och fördrev många tusen till, sade pseudo-antiimperialisterna ingenting. Under folkmordet på rohingyafolket, där tre kvarts miljon människor fördrevs och tiotusentals dödades från 2016 och framåt, sade pseudo-antiimperialisterna ingenting. När den indonesiska staten 2018 genomförde en oproportionerlig vedergällning mot militanta papuaner, dödade dussintals och fördrev in tusentals in i läger, sa pseudo-antiimperialister ingenting. Och från 2020 till 2022, när tusentals människor bombades, sköts, svalt eller förflyttades och förvisades till läger i Tigray, sa pseudo-antiimperialister ingenting.
Den här typen av upprepade förnekanden och tystnader hjälper oss inte bara att identifiera pseudo-antiimperialister, utan visar oss också att vi helt enkelt inte kan lita på att de konsekvent står upp för och försvarar offer för statligt våld. Deras projekt bygger inte på ett principiellt engagemang för befrielse. De är inte kamrater eller allierade, de är reaktionärer som försvarar auktoritära stater och strävar efter att skapa straffrihet för deras våld. Pseudo-antiimperialister bör inte ingå i någon internationalistisk vänsters ansträngningar som ämnar att stå emot imperialism och dominans.
Medan folkmordet i Gaza fortsätter bör vi – i stället för att hjälpa dessa okunniga kommentatorer att bygga upp sin fanbase genom att utnyttja mänskligt lidande – arbeta för att undergräva deras makt och höja rösterna från palestinier och israeler som är emot folkmordet. Det är dessa människor vi måste förlita oss på för att få verkliga insikter om vad som händer i Gaza. Och lika viktigt är att vi också kan förlita oss på dem för verklig solidaritet i framtiden, när nästa folkmord oundvikligen börjar rullas upp, eller när människor återigen reser sig mot förtryck för att kräva sin frihet. För chansen är stor att när detta händer igen så kommer de pseudo-antiimperialistiska stoppklockorna att ringa för att dränka de drabbades gråt.
Gerald Roche är docent i politik vid La Trobe University (Australien). Hans arbete fokuserar på frågor om makt, staten, kolonialism och ras i Asien, särskilt i den transnationella Himalaya-regionen.
Översättning från engelska av Catrin Lundström