Under 2010-talet blev Argentina överraskande världsledande i transrättigheter. Men nu kan alla landvinningar rullas tillbaka.
Bland de slitna sekelskiftesbyggnaderna i Villa Crespo, en medelklasstadsdel väster om Buenos Aires innerstad, finns en portuppgång, med vindlande trappor upp till ett 30-tal rum, som annars bara utmärks av en liten plakett med dess namn och historia.
Detta är hotell Gondolin, en kanske världsunik plats.
– Jag kommer från en småstad i norra Argentina. När jag kom till Buenos Aires för att studera mötte jag människor som var annorlunda, öppna, det var då jag insåg att jag var trans. Därifrån verkade det givet hur jag skulle fortsätta – jag prostituerade mig, och andra jag lärde känna tipsade mig om Hotel Gondolin, säger ”Ana”.
Hon är i 30-årsåldern, iförd lätta sommarkläder och minutiöst sminkad, lite nervös över uppmärksamheten men samtidigt angelägen att berätta sin historia.
I slutet av 80-talet, och i viss mån fortfarande, vallfärdade transpersoner från de fattiga provinserna i norr – och ibland så långt bortifrån som Peru – till Buenos Aires. Här fann de gemenskap med andra i samma situation, och en mer tillåtande omgivning, men var fortfarande nästan alltid förvisade till att sälja sin kropp på gatan som enda sätt att överleva.
Hotellets dåvarande ägare insåg att om han kastade ut tidigare inneboende och bjöd in transpersonerna i stället kunde han ta ut överpriser för rummen samtidigt som han struntade i underhåll utan att någon vågade klaga.
Runt millennieskiftet stängde säkerhetsinspektörer till slut det nedgångna hotellet. Det råkade inträffa under en av de stormigaste perioderna i Argentinas historia, den ekonomiska krisen som ledde till massdemonstrationerna i slutet av 2001. De inneboende gjorde som så många andra under samma epok – de ockuperade platsen.
Den 2 februari 2025 gick tiotusentals människor – några uppskattningar talar om upp till 200 000 – ut i protest mot Argentinas president Javier Milei, efter att han vid toppmötet i Davos attackerat ”genusideologin” som ”pedofili”.
Medan den anarkokapitalistiska presidenten sedan länge gjort klart att han är konservativ i de flesta moralfrågor, fokuserade hans valkampanj mest på ekonomin. Men som president har han under den senaste månaden i ökande utsträckning positionerat sig i det globala ”kulturkriget”.
Efter att tidigare gjort mest symboliska åtgärder som att förbjuda användningen könsneutrala nyord i officiella dokument gick regeringen efter Davos-talet ut med förslag om att avskaffa såväl lagen om byte av juridiskt kön som den jobbkvot som tidigare funnits för transsexuella – tillsammans med ett antal andra lagar om bland annat diskriminering och våld mot kvinnor.
Det står i skarp kontrast mot Argentinas historia som ett av Latinamerikas mest progressiva länder i frågor om könsidentitet.
Ockupationen av Gondolin spelade en viktig roll. När ägaren kom tillbaka för att försöka återta hotellet barrikaderade sig ockupanterna, och grannarna anslöt sig. Förmodligen för att det normala på den tiden var att sympatisera med uppror och olydnad.
Revolutionen uteblev dock, och ett par år in på det nya millenniet hade landet gått från kaos till en ny normalitet. Arbetarockuperade fabriker blev kooperativ, inte sällan framgångsrika, medan många andra fenomen som fötts i upproret försvann. De transsexuella på Gondolin registrerade förening och skickade in formulär.
Vid den tiden var transsexuella i Argentina för den breda allmänheten liktydigt antingen prostituerade på motellstråken längs motorvägen eller med Florencia de la V, en extravagant diva som brukade gästa tv-sofforna. För de flesta var det överraskande att Argentina något årtionde senare, som del i en progressiv våg, blev banbrytare för transsexuellas rättigheter.
2012 blev landet först i världen med att låta människor byta juridiskt kön, utan krav på medicinska ingrepp, psykologisk bedömning eller andra kvalifikationer förutom individens uttryckliga önskan. 2012 antogs en lag om att en procent av alla arbeten på statliga myndigheter och institutioner ska vikas för transpersoner. Vid det laget hade transkollektivet på Gondolin blivit lagliga ägare av byggnaden och börjat samarbeta med myndigheter och ideella organisationer. Det är på sätt och vis en spegelbild av 20 års samhällsutveckling: från radikal revolt till att åtminstone delvis accepteras av nya, progressivare institutioner.
– I dag sitter jag i kassan på Banco Nacion. Det var ovant i början att anpassa sig till ordnade tider, men folk har varit positiva. Jag hade redan innan registrerat företag som sexarbetare och betalat skatt, så jag var van, säger Ana.
– En del väljer den vägen, det är snabba pengar, det finns många män som har det som fantasi. Men de flesta gör det av tvång. Det är inte så jag vill fortsätta mitt liv tills jag blir gammal.
”Kvoten” var omstridd från första början. Men förespråkarna höll fast vid sitt argument: formell likabehandling räcker inte när utgångsläget och levnadssituationen för grupper skiljer sig så mycket åt.
Den förmodligen största studien hittills, ”Människorättssituationen för transsexuella och transvestiter i Argentina”, från 2017 av tre ideella organisationer, pekar på att transpersoner inte bara väljs bort när de söker jobb, utan stöts ut från samhället redan innan det. De noterar att inom gruppen som kom ut först i vuxen ålder, har 74 procent fullständig gymnasieutbildning eller mer – men bland dem som började presentera sig som trans tidigare är det bara 30 procent.
Bakom siffrorna döljer sig att ungdomar tvingats bort från skolan efter mobbning, hot och trakasserier. 75 procent rapporterar trakasserier från skolkamrater, 40 procent från lärare, och 25 procent från dem vars direkta arbete det förmodas vara att stödja dem, såsom psyokologer och socialarbetare. Men också att de tvingas överge studierna när de lämnat sina hem.
En kort bussresa därifrån, intill en park där familjer söker respit från sommarhettan i trädens skugga, ligger en annan unik plats – Mocha Celis, en gymnasieskola bara för transpersoner med 300 elever, och ungefär lika många som redan gått ut.
– Så här såg det inte ut när vi började med föreningen. Då var vi bara 15 personer och fick låna en liten sal på en bakgård, vi skramlade bland grannarna för att kunna servera mat, säger Francisco Quiñones, en av grundarna.
Maryanne, en av eleverna, berättar att hon upplevt sedan mellanstadiet att hon inte passat i sin kropp och ”ville vara flicka”. Men i hennes katolska, konservativa familj var det svårt att komma ut.
– När jag till slut talade ut med mina föräldrar, förkastade de det fullständigt. De skulle ”slå det ur mig”. Till slut kastade de ut mig, det var inte ens jag som rymde. Det blev en chock att komma från stabila förhållanden och plötsligt vara utan inkomst och bostad, säger hon.
– Jag fick bo hos bekanta och de prostituterade sig, så det blev vad jag gjorde också. Nu har mitt liv ändrats igen, jag har ett telefonistjobb på halvtid och går hit på kvällarna.
Numera är Mocha Celis inhyst i en modern, luftkonditionerad byggnad, med datorer och ett prydligt bibliotek, med tydlig tyngdpunkt bland titlarna på hbtq-rörelsens historia och teori.
– Det är en chans att komma tillbaka för många som kastades ut ur det vanliga systemet. Men det är menat att vara mer än så, den här skolan undervisar om medicinska frågor som är specifika för gruppen, om att ta tillvara sina rättigheter, och så vidare.
Quiñones (bilden), med helskägg och pärlhalsband, identifierar sig som ”fjolla” (marica), säger han, och använder både manliga och kvinnliga pronomen. Han medger att han praktiskt haft det enklare att smälta in i majoritetssamhället än exempelvis man-till-kvinna-transsexuella, men säger att det som driver honom är att han reflekterat över hur hans liv hade kunnat bli om han vuxit upp i en mindre tolerant omgivning.
Numera har skolan avtal om praktik med företag som Carrefour och Electrolux, och samarbetar med två arbetarkooperativa skrädderier i stadens södra förorter, ytterligare ett projekt från transsexuellas föreningar som sedan fått officiellt stöd och erkännande.
Bara några dagar senare är Fransisco på väg att sprida den argentinska erfarenheten internationellt – i Älmhult, dit han är inbjuden av Ikea.
Varför tror du att transpersoner i just Argentina nått så långt?
– Vi har haft en organiserad rörelse som ställt målmedvetna krav och en regering som var beredd att lyssna, säger han efter att ha funderat lite.
Kanske finns det en djupare förklaring till varför Argentina under något drygt årtionde blev världsledande på transrättigheter. Reformerna kom i en tid präglad av optimism, oavsett vad man tycker om Nestor och Cristina Kirchners vänsterregeringar. En blandning av allmänna och mer eller mindre riktade åtgärder bidrog till att livet för den stora majoriteten blev bättre. I den andan var många åtminstone öppna för att se att transsexuella hade en svår situation.
I dag är klimatet ett annat. Än en gång råder krisstämning: ”Det finns inga pengar” var ett av Javier Mileis slagord i valet. Grupper är mer benägna att titta misstänksamt på varandra och fler frågar sig om inte exempelvis transsexuella fått orättvisa förmåner.
Men för den som besökt Gondolin och känner till dess historia är en sak tydlig: de senaste årtiondenas landvinningar kommer inte att rullas tillbaka utan strid. Och nog verkar demonstrationerna ha väckt en gnista av hopp bland argentinarna.
Marisa, en av husets invånare, intervjuades efteråt av mediekanalen El Destape. För henne är den historiska parallellen tydlig:
– Det påminde mig om när vi återfick demokratin.
Jon Weman är en svensk journalist baserad i Argentina.
Denna artikel publicerades först i Flamman.