Sexuellt våld kan inte vara antikolonial kamp, av Catrin Lundström – 9 mars 2024

Efter att bomberna fallit i långt över hundra dagar i Gaza, tiotusentals civila dödats och miljoner flytt för sina liv, bostadshus och moskéer jämnats med marken, bristen på förnödenheter är skriande, har jag, liksom många andra, uppmanats att ta ställning av vänner, och, främst palestinska, internationella kollegor, som antingen sagt upp bekantskapen eller själva blivit uppsagda för sitt ställningstagande. Ändå kan jag inte släppa bilden på den israeliska kvinnans halvnakna kropp, där hon ligger uppslängd på lastbilsflaket under benen på jublande Hamasstridande män med vapen i hand. För mig reser hon frågan: vart leder det oss om vi inte betecknar sexuella övergrepp – eller mer specifikt, knivhugg, avskurna bröst och nackskott under pågående våldtäkter – som uttryck för motstånd?

En 23-sidig färsk FN-rapport från Pramila Patten, FN:s särskilda representant med ansvar för att motverka sexualiserat våld i konflikter, den 4 mars, visar att det finns starka belägg för att gruppvåldtäkter samt sexuell tortyr och övergrepp på bundna och döda kvinnor med sönderskurna genitalier skett i åtminstone tre kibbutzer, längs gränsen mot Gaza, under Hamas attack den 7 oktober 2023.

Redan den 17 oktober vädjade den fransk-israelisk sociologen Eva Illouz till vänstern, i tidningen Dagens ETC, att inte släta över ”massmord på oskyldiga civila i deras hem, urskillningslöst våld mot kvinnor, äldre och barn, och masskidnappningar av israeliska medborgare” i ställningstagandena som hon visste skulle komma.

Sedan dess har flera akademiker, debattörer och journalister kommit med betydligt kunnigare politiska inspel i den här såriga historien än vad jag har kompetens till.

Av det skälet håller jag mig kvar vid den döda judiska kvinnan. Hon förkroppsligar utan tvekan en rad privilegier i just den här kontexten, i kontrast till de många fattiga, anonyma palestinska kvinnorna i Gaza, som just nu ser sina barn svälta ihjäl.

Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap, förklarade i tidningen Parabol (3/23) strax efter attacken att ”vi” tenderar att identifiera oss med ”civilisationens krig mot barbariet” som ”sedan kolonialismens begynnelse präglats av militärteknologisk överlägsenhet”. Vi känner främst för de liv vi känner igen oss i, utifrån ”normerande uppfattningar om liv värda att leva, civiliserade, anständiga och välordnade liv i en igenkännbar omgivning”, argumenterade Gardell, med utgångspunkt i filosofen Judith Butlers resonemang om ”sörjbara liv”.

Följaktligen borde vi kunna sörja kvinnan på flaket – om hon bara inte vore israeliska. Så kände de många judinnor runtom i världen som i november 2023 gick samman under uppropet #MeTooUNlessURAJew – ett svar på vad de såg som FN:s kvinnoorganisations senfärdighet att fördöma de brutala våldtäkter som begicks den 7 oktober (vilket de gjorde två månader senare). Från en rad pro-palestinska vänsterfeminister runt om i världen kom i sin tur anklagelser om ”pinkwashing” och ”colonial feminism”. Detta trots att FN slagit fast att systematiskt genusbaserat våld är ett folkrättsbrott.

Till skillnad från män representerar kvinnor inte nationen. De symboliserar den, hävdar den brittiska geografiprofessorn Joanne Sharp. Som bärare av nationens ideologier har kvinnor till uppgift att markera gränserna för raser, klasser och etniska grupper, främst som mödrar, men även som fruar och döttrar. Det gör den israeliska kvinnan extra betydelsefull som byte. Hon är inte enbart en symbol för det judiska, utan även för nationen och staten Israel. Makten över hennes kropp blir således en förnedring av den israeliske mannen, soldaten och militärmakten.

En annan död kvinna som visade på kvinnors symboliska funktion var den iransk-kurdiska Jina Mahsa Amini, vars tragiska öde blev startskottet för Irans feministiska revolt i september 2022. Det var enkelt att identifiera sig med Amini, då hon för alla – utom i princip Irans regim – befann sig på rätt sida.

Humanekologen Andreas Malm raljerade, även han i Parabol (3/23), över de bestörta reaktionerna som kom efter Hamas pogrom, som vore deras agerande uttryck för ”oprovocerad terror, ren ondska, och barbari i dess mest oblandade form”. Malm svarar oss att detta är vad väpnad ”antikolonial kamp” handlar om. Och med det upplägget finns det väl egentligen bara två sidor: en på kolonisatörens sida och en på de förtrycktas sida. Och för Malm själv enbart en sida.

Vilket utrymme lämnas för kvinnorna i den uppställningen? Kanske var den israeliska kvinnan på lastbilsflaket en av Benjamin Netanyahus bosättarsympatisörer? Förmodligen inte. Kanske fruktar de palestinska kvinnorna – vars hem och familjer nu utplånas – också den teokratiska och repressiva organisationen Hamas? Inte osannolikt.

Sociologen Eva Illouz konstaterar i den israeliska tidningen Haaretz (3/2-24) att västvärldens tidigare komplexa tankesystem kring fasta, normativa värden, så som jämlikhet, demokrati, yttrandefrihet, mångfald och tolerans, under denna konflikt har reducerats till två inbördes homogena poler: islamofobi och antisemitism – och inte så sällan bland människor som saknar uttömmande kunskaper om desamma.

Många har påtalat problemen i denna uppställda dikotomi. Men fler har manat till att ta ställning i detta potentiella folkmord. Det är fullt begripligt, och man ska inte underskatta betydelsen av folkliga proteströrelser. Men trots de röster som säger sig värna ”kvinnor och barn” (inte sällan tillsammans) skönjer jag få perspektiv som tar sin utgångspunkt i Hamas besinningslösa sexuella våld mot israeliskorna på festivalen, eller hos palestinska kvinnors motröster till Hamas patriarkala och odemokratiska styre.

Postkoloniala teoretiker har pekat på svårigheten i att tala för och representera de subalterna. Vad vi däremot kan göra är att skapa diskursiva utrymmen för dessa röster. Och på vårt trygga och ”fredsskadade” avstånd borde vi kunna bereda plats också för den lemlästade, döda israeliska kvinnan, och öppna för möjligheten att sörja även hennes liv, trots att hon befinner sig på ”fel” sida av konfliktlinjerna — som i det fallet är fler än två.