Antirasistiska intersektionella analyser tenderar att utesluta antisemitismen, i vissa fall kan de även ge stöd till antisemitiska föreställningar. Det menar Karin Stögner, professor i sociologi vid universitetet i Passau i Tyskland och koordinator för forskarnätverket Research Network on Racism and Antisemitism. I denna essä belyser hon orsakerna till denna problematik och föreslår en perspektivändring i intersektionell forskning. På grund av sin komplexitet är antisemitismen särskilt lämpad för intersektionell analys, menar hon.
Intersektionalitet är ett analytiskt verktyg för att kritiskt studera och förstå flera dimensioner av maktrelationer. Teorin uppkom på 1970-talet i debatter bland svarta feminister och signalerade en intersektionell kamp, alltså en kamp på två fronter, mot sexism inom medborgarrättsrörelsen och mot rasism inom kvinnorörelsen. I detta avseende har intersektionalitet alltid varit både ett analytiskt begrepp och en politisk praktik.
Idag är den globala antisemitismen sällan inkluderad i intersektionell teori, och judar är ofta exkluderade från feministiska antirasistiska sociala rörelser som säger sig utgå från en intersektionell analys. Den starkt antisionistiska hållningen inom några av dessa rörelser, oavsett om det handlar om Women’s March on Washington, Chicago Dyke March eller Black Lives Matter, leder till frågan: varför lämnas antisemitism rutinmässigt utanför ett intersektionellt ramverk?
I den här essän kommer jag för det första att kontrastera antisemitism och rasism, för att därefter visa att antisemitismforskning och intersektionalitet inte nödvändigtvis måste utesluta varandra. Jag kommer fortsätta med att utveckla ett särskilt förhållningssätt till intersektionalitet som ser ideologier i förhållande till varandra och läser antisemitism i sig själv som en intersektionell ideologi, och slutligen betrakta de former av intersektionell teori och praktik som utesluter judar som att de i själva verket ansluter till antisemitism.
Antisemitism och rasism – en komplex relation mellan likhet och skillnad
Svårigheterna i att analysera antisemitism inom det intersektionella paradigmet uppstår i hög grad utifrån ett utbrett missförstånd om relationen mellan antisemitism och rasism. Antisemitism är inte bara en form av rasism, som kan analyseras med de verktyg som ges inom forskningen om rasism. Snarare bör antisemitism ses som en distinkt ideologi som inte kan reduceras till rasism, på samma sätt som homofobi inte kan reduceras till sexism.
Vi har att göra med en variant av den feministiska paradoxen att vi inte kan förstå mäns och kvinnors omständigheter och livsförhållanden om vi enbart ser på dem genom kategorin genus, men vi kan heller inte förstå dem utan kategorin genus. När det gäller antisemitism som fenomen menar jag att vi inte kommer att lyckas förstå dess komplexitet om vi enbart ser den som en form av rasism, men vi kan inte förstå den om vi inte också ser den som en form av rasism.
För att förhindra att det blir en kamp om vilken kategori som drabbats värst, och för att främja allianser i kampen mot antisemitism och rasism, föreslog Glynis Cousin och Robert Fine (2012) att vi ska se antisemitism och rasism som besläktade ideologier. De varnade för att helt infoga antisemitism under den abstrakta paraplytermen ”rasism”, och argumenterade för att en sådan begreppslig otydlighet bara skulle göra att det som är specifikt med antisemitism och rasism suddas ut.
Det råder ingen tvekan om att antisemitism verkar tillsammans med åtskilliga rasistiska element, likväl som med nationalistiska, sexistiska och homofoba sådana. Rasismen är uppenbar redan i själva begreppet antisemitism, ett lingvistiskt påhitt av Wilhelm Marr på 1800-talet, när en politisk och social fientlighet mot judar, där en sekulär och pseudovetenskaplig förståelse av ”ras” var framträdande, ersatte en för-modern, religiös form av antijudaism. Som jag har påpekat i tidigare texter (Stögner 2014), blev denna förändring särskilt märkbar i antisemitiska kroppsbilder som avbildade judar som att de hade en förvrängd relation till naturen.
Kapitalism och ”den girige juden”
Rasism är utan tvekan en viktig del för att antisemitismen ska fungera som en modern ideologi, men den är inte den enda delen. Modern antisemitism verkar i betydande grad baserat på en förvriden förståelse av kapitalistiska produktionsförhållanden och deras logik av utnyttjande. Antisemitism, i form av stereotypen ”den girige juden”, introducerar tanken att vad som i själva verket är supra-individuella, abstrakta, sociala processer är en fråga om individer. Detta kombineras med en antiintellektualism som ser judar som en subversiv och nedbrytande kraft, ”för smarta för sitt eget bästa”. Antisemitism handlar i grunden om avvisandet av ”andan och pengar”, ett uttryck för en känsla av djupt obehag och missnöje med civilisationen och en oförmåga att förstå abstrakta maktrelationer och dess institutioner.
Skillnaderna mellan antisemitism och rasism är tydliga. Både apartheid och kolonial rasism baseras på en hierarkisk konstruktion av påstått överlägsna och underlägsna raser (Balibar 2005). Fienden, som konstrueras som primitiv och underlägsen, får representera brist på civilisation och modernitet, medan rasister ser sig själva som representanter för civilisation. Frånvarande är konspiratoriska myter som gör gällande att svarta och koloniserade människor i hemlighet försöker styra världen, kontrollera medierna och finansmarknaderna, och accelerera processer som modernisering, globalisering och kosmopolitism. Dessa är oftast inte delar av den rasistiska ideologin. Men sådana konspiratoriska myter är helt centrala delar av antisemitismen, myter som misstänker att judar besitter en osynlig makt som är allestädes närvarande och som antisemiter inte känner sig överlägsna utan snarare underlägsna gentemot.
Ett aktuellt exempel på föreställningen om den allsmäktige juden, som finns i hjärtat av den antisemitiska ideologin, är den konspiratoriska myten att judarna kontrollerar flyktingströmmar och därför är ansvariga för vad extremhögern kallar ”utländsk infiltration och dominans”, alltså invandringen av människor som ses som etniskt eller kulturellt underlägsna, vilket påstås resultera i att den ”inhemska” identiteten förstörs. Bilden av judar som en abstrakt, ogripbar elit som i hemlighet styr världen och förtrycker folk och länder kan även observeras inom vänstern. I den versionen kan antisemitismen till och med hävdas vara oppositionell och stå på de förtrycktas sida.
Vithet och judar
Många intersektionella feministiska rörelser som står upp mot rasism har stora svårigheter att förstå hur antisemitism fungerar. De ser antisemitism som endast en form av rasism, samtidigt som de reducerar rasism till ett motsatsförhållande mellan vita och svarta, där judar implicit eller explicit identifieras med ”vithet”. Ur en analytisk synpunkt är detta problematiskt eftersom antisemitism inte handlar om hudfärg, och följaktligen inte heller om motsatsparet ”privilegierad”/”icke-privilegierad”. Judar är inte ”vita”. Men både ”vithet” och ”privilegierad”/”icke-privilegierad” är centrala delar i det rasismbegrepp som förekommer i den akademiska diskursen idag och i diskursen om intersektionell politisk praktik.
Att använda vithet som ram, som ett verktyg för att synliggöra strukturell rasism, är inte bara fullständigt olämpligt för att förstå antisemitism, utan kan till och med bekräfta antisemitism, vilket David Schraub (2019) har visat. De privilegier som förknippas med vithet inkluderar makt, inflytande, pengar, egendom, utbildning, dominans, delaktighet, att vara lyssnad till och ha en röst, grupper och nätverk, och positioner som ärvs i generationer. Om denna ram appliceras på det vita majoritetssamhället kan ingrodda maktstrukturer synliggöras. Om man å andra sidan applicerar ramen på den judiska minoriteten kan den faktiskt resultera i en bekräftelse av antisemitiska stereotyper som exempelvis judars påstådda väldiga inflytande inom näringsliv, politik och medier. Judar framstår som de super-vita.
Schraub menar att ”Önskan att använda vithetsramen på en icke-judisk vit person är att skaka om en oreflekterad förståelse av den vita erfarenheten – och att få folk att se saker de inte tidigare sett. Men när vithet appliceras på judiskhet blir effekten tvärtom bekräftande: ’Jag har alltid trott att judar hade all denna makt och privilegier – och se hur rätt jag hade!’” (2019, s. 145).
Exkluderingen av global antisemitism från antirasistiska intersektionella analyser och praktiker innebär att judar i allt större utsträckning inte erkänns som en minoritet som på rasistiska grunder har förföljts och mördats i århundraden, och att Israel inte erkänns som en fristad för världens judar efter Förintelsen. Istället ses judar som representanter för en exploaterande, strukturellt rasistisk grupp och Israel framställs som en bastion för västerländsk imperialism i Mellanöstern, som ett konstgjort och främmande element mitt bland vad som sägs utgöra arabiska ursprungsbefolkningar (Hirsh 2018; Nelson 2019).
Genom att helt inordna antisemitism under kategorin ”rasism” uppfattas det som ett problem från en svunnen tid. Men faktum är att trots att antisemitism och rasism historiskt sett är besläktade har de utvecklats i olika riktning efter Förintelsen och i post-koloniala kontexter.
Samtida antisemitism kommer inte längre till uttryck som en rasism i första hand utan har förändrats och antagit post-nationella former, där Israel används som en universell syndabock för krig och kriser världen över. Diskrimineringen av judar idag är annorlunda än den som riktas mot svarta. Om denna skillnad inte erkänns kommer nuvarande former av antisemitism som skiljer sig från rasism, som exempelvis antisemitism relaterad till Israel, inte bara osynliggöras utan kan också maskeras som antirasistisk och oppositionell. Därför kommer en över-inkludering (att behandla antisemitism enbart som rasism) följaktligen leda till problemet med under-inkludering: samtida antisemitism ses över huvud taget inte som rasism och kampen mot den ses i allt mindre utsträckning som en del av den antirasistiska kampen, och kan till och med i sig själv ses som konservativ, reaktionär och rasistisk.
Översättningsproblematik: ”Intersektionalitet” i olika kontexter
Kimberlé Crenshaw definierar intersektionalitet som ”ett sätt att se, tänka och agera”, och reser därmed problemet med begreppets överförbarhet till andra former av förtryck. Om intersektionalitet inte bara vill vara ett trendigt begrepp – eller enbart nämnas doxografiskt enligt mottot: ”använd inte konceptet, bara nämn det” (Derrida) – då är klartänkande om hur det översätts från ett sammanhang till ett annat en nödvändighet. För detta ändamål råder Gudrun Axeli-Knapp (2005) oss att förstå intersektionalitet som ett ”kringresande begrepp” som för samman olika bagage på sin resa, men där visst bagage kan vara olämpligt när kontexten förändras.
Om detta ”bagage” innebär att antisemitism inte kan förstås på ett korrekt sätt, då måste vi ifrågasätta det analytiska värdet av intersektionalitet som begrepp. Idag fungerar intersektionalitet faktiskt som ett stöd till en del av den samtida antisemitismens föreställningar.
I till exempel den politiska praktiken bland vissa queera och feministiska aktivister – den så kallade Queer International – betraktas alla israeler som en grupp som i de globala maktrelationerna återfinns på den privilegierade sidan, och därför ses antisemitism inte längre som ett konkret hot. Det finns en betydande uppfinningsrikedom i tolkningen av Israel som förkastligt när landet gör det som aktivister förespråkar på annat håll: rättigheter för kvinnor och HBTQI. När det gäller Israel vänds emellertid allting till det motsatta, och möjliggör anklagelser om ”pinkwashing” och ”homonationalism” (Schulman 2012; Puar 2013).
Det har uppstått motstånd mot exkluderingen av judar i queera och feministiska initiativ, som Women’s March on Washington, Chicago Dyke March eller Black Lives Matter. Journalisten och HBTQI-aktivisten Gretchen Hammond förlorade sitt jobb på Windy City Times efter att hon offentliggjorde antisemitism bland Chicago Dyke March organisatörer. Feminister som Emily Shire (2017) vägrar acceptera påståendet från Linda Sarsour, den tidigare organisatören av Women’s March on Washington, att sionism och feminism skulle utesluta och motsäga varandra, medan Anna Isaacs (2016) har belyst komplexiteten i Black Lives Matter-rörelsen som till en början inte exkluderade judiska erfarenheter och även inkluderade fokus på antisemitism. Likaså har tidigare judiska kamrater i Women’s March on Washington tvingats dra tillbaka eller lansera sina egna feministiska intersektionella kampanjer med syftet att utbilda allmänheten om antisemitism, som exempelvis Women For All eller Zioness.
Ta tillbaka frågan om antisemitism – återta intersektionalitet för judarna
Inför det ökande politiska missbruket av begreppet intersektionalitet i många feministiska och antirasistiska rörelser, och de öppningar som det inneburit för antisemitism, har några helt förkastat begreppet. Jag argumenterar för ett kritiskt återtagande av angreppssättet. Med förändringar av det slag jag föreslår nedan, vilka influerats av vissa framsteg inom Frankfurtskolan, tror jag att begreppet kan stärka vår analys av dagens samhällen och vara särskilt fruktbart i ideologikritik.
Att lära av Frankfurtskolan
En närmare titt på den historiska utvecklingen av sociologiska och socialpsykologiska idéer visar att behandlingen av antisemitism i den tidiga kritiska teorin inom Frankfurtskolan förutsåg senare begrepp som intersektionalitet. De breda empiriska studierna i The Authoritarian Personality utförda av Theodor Adorno, Else Frenkel-Brunswick och deras kollegor vid Columbia University på 1940-talet, syftade till att mäta den auktoritära-fascistiska potentialen i den amerikanska befolkningen. En av deras viktigaste upptäckter var att ideologier som antisemitism, rasism, sexism, homofobi, etnocentrism och nationalism sällan framträder som isolerade fenomen utan utvecklas inom ett bredare ramverk – det auktoritära ideologiska attityd-syndromet (Adorno 1975).
Ideologier är uppenbart intersektionella: de påverkar och förstärker varandra, och omformas och återaktiveras konstant i denna process. Beroende på politisk lämplighet kan dessutom en ideologi hamna i förgrunden vid en tidpunkt medan andra fortsätter att verka i bakgrunden, redo att tas i bruk.
Ideologiers intersektionalitet
Insikterna från Adorno och hans medarbetare hjälper oss att ställa frågan om hur antisemitism som ideologi interagerar med ideologier som sexism, rasism och nationalism. Hur framträder antisemitiska motiv i antifeminism? Hur kan nationalism och anti-genusideologier – som en särskild variant av antifeminism – dölja en latent antisemitism? För att analysera sådana frågor har jag utvecklat idén om ideologiers intersektionalitet (Stögner 2014; 2017b; 2018; 2019a; 2019b). Jag menar inte att ideologier är utbytbara eller ska jämställas. Snarare menar jag, i likhet med Oskar Negt, att vi kan skilja mellan ideologier samtidigt som vi ser att dessa får sina specifika uttryck just genom interaktionen med andra ideologier. Ett sådant sätt att närma sig problemet får radikala följder för vår förståelse inte bara för hur antisemitismen fungerar utan också hur antifeminism, sexism, homofobi, rasism och nationalism fungerar.
Jag föreslår en perspektivändring i intersektionell forskning. Mitt ideologikritiska förhållningssätt flyttar vår uppmärksamhet från nivån som handlar om identitetsformation, vilket ofta står i förgrunden idag, till den nivå som rör hur ideologier döljer sociala motsägelser. Dessutom fokuserar det här angreppsättet på frågan om varför repressiv social kategorisering och identifikation över huvud taget sker. Detta byte av fokus, som synliggör hur vårt tvång att kategorisera och identifiera utgör en förhärskande praxis, hjälper oss också förstå varför och när detta tvång ibland kan genomsyra identitetspolitik, med negativa konsekvenser.
Ideologier kan bäst förstås som beroende av varandra. De framträder oftast tillsammans, men varje ideologi bär delar av andra ideologier med sig och därför kan de sammanfogas. På grund av sin komplexitet är antisemitismen särskilt lämpad för denna typ av analys, som vi kan benämna intersektionell. Antisemitismen är nämligen genomsyrad av sexism, rasism, och nationalism, samtidigt som den återspeglar ekonomiska klassrelationer på ett fullständigt bedrägligt och förvrängt sätt, maskerat som en kritik av kapitalismen. Antisemitismen kan därför förstås som ett ovanligt tydligt exempel på en ideologi som inrymmer andra ideologiers kännemärken.
Antisemitismen knuffar judarna bortom intersektionalitetens stabila kategorier
De flesta samhällen organiseras längs binära markörer som nerifrån-upp, inifrån-ut, vit-svart, manlig-kvinnlig, hetero-lesbisk/gay. På motsvarande sätt positionerar ideologier som rasism, sexism, homofobi, nationalism och etnocentrism svarta, kvinnor, gay och lesbiska, utlänningar och främlingar mer eller mindre otvetydigt längs dessa binära koder. Antisemitismen, däremot, karaktäriseras av ambivalens i förhållande till dessa markörer. Judar positioneras inte otvetydigt på den ena eller andra sidan av dessa markörer, utan tillskrivs snarare en position bortom dessa binära kategorier.
Antisemitismens historia visar att judar ses som okategoriserbara i förhållande till de tre dimensioner som är centrala i ett klassiskt intersektionellt angreppssätt: kön/sexualitet, klass och ras/etnicitet/nation. Detta ser vi i 1800-talets föreställning om den antinationalistiske juden, som påstods ifrågasätta principen om nationalitet, och än mer i bilden av juden som en ”gender bender” som överskrider det binära. I antisemitismen är judar inte heller tydligt kopplade till klass, utan identifieras samtidigt med både kommunism och kapitalism, och särskilt med finanskapital. Judar representerar inte så mycket en främmande, hotfull identitet utan snarare en icke-identitet, med andra ord hotet om upplösning av identitet och enhet.
De antisemitiska stereotypernas anti-kategoriska karaktär gör dem svårgreppbara för de dominerande intersektionella angreppssätten som förutsätter ett ömsesidigt beroende av stabila kategorier. Antisemitism förnekar judar en tydlig kategorisering och blir effektiv och slagkraftig genom sin närmast ”queera” korsning av vanliga motsatspar och underminering av tydliga kategorier. Antisemitismen suddar i sig själv ut kategorierna och avbildar ”juden” som inte tillhörande något identitetskriterium.
Antisemitism uttrycker en specifik rädsla för att enheten och identiteten i nationen, religionen, samhället etc. kan infiltreras och lösas upp. Konspirationsmyter är manifestationer av denna fruktan. I den här kontexten representerar judar inte en främmande och/eller fientlig identitet, utan snarare en anti-identitet, med andra ord ett medel som löser upp kollektiva, kulturella identiteters fasta gränser. Här framträder en tydlig skillnad i förhållande till nyare former av rasism, som kulturell rasism eller ”rasism utan raser”.
Den antimuslimska diskursen tillskriver till exempel muslimer en hermetiskt tillsluten och fixerad identitet. I antisemitiskt tänkande påstås judar tvärtom sakna identitet och rötter. Nationalsocialismen uppfattade inte judar som en ”främmande ras” som skulle förtryckas och exploateras utan som en ”anti-ras”, som ”den negativa principen som sådan”, vars utplåning var en förutsättning för världens frälsning (Horkheimer and Adorno 2002). Tron på frälsning genom förintelseantisemitism sprang ur en syn på judar som emanerande från en icke-plats bortom världens auktoritativa kategoriska ordning. Låt oss granska de olika icke-platser på vilka antisemitismen placerade ”juden”.
Den ”anti-nationelle juden”
Antisemitismen framställer judar som illojala mot varje nation och oförmögna att etablera en riktig stat. Denna föreställning kan spåras tillbaka till de europeiska nationalstaternas framväxt på sent 1700- och 1800-tal och förvandlade det faktum att judarna som folk inte hade en egen nationalstat till stereotypen att de skulle infiltrera andra nationer och underminera nationalstaten inifrån. De ansågs vara internationella, kosmopolitiska, fritt flytande, rotlösa, oäkta och opålitliga i fråga om den egna nationella identifikationen. Nationalism och konstruktionen av en homogen nationell gemenskap riktade sig inte bara gentemot externa fiender utan utvecklades också genom det uttryckliga uteslutandet av ”främmande” och ”icke-tillhörande” element inom nationsgränsen.
Som gestalt fungerade ”den anti-nationelle juden” därigenom som en projektionsyta för icke-erkända oklarheter och motsättningar inom den moderna nationalstaten, likaväl som för legitimeringen av nationalistisk exkludering: etnisk (och i mindre utsträckning även medborgarbaserad) nationalism döljer effektivt uppdelningen av samhället i ekonomiska klasser och förespeglar en enhet som i verkligheten visar sig vara väldigt skör. Splittringen inom enheten projiceras på den ”anti-nationella juden”. Detta motiv återkommer i extrem antisionism, vilken avvisar den judiska statsbildningen som en ”artificiell entitet”, och återfinns idag i allt ifrån nynazistiska till islamistiska och ”anti-imperialistiska” diskurser.
Juden som ”gender bender”
Oräkneliga är de bilder, särskilt under det sena 1800- och 1900-talet, som tillskrev judar en tvetydig könstillhörighet och sexualitet. Antisemitismen har traditionellt ansett judiska män vara feminina och judiska kvinnor maskuliniserade. De har påståtts sudda ut den tydligt dragna gränsen mellan könen, och upplösa könsidentiteten, omvända könsrollerna och den könsspecifika arbetsdelningen. Följaktligen tolkades även kvinnors frigörelse som en judisk komplott mot folkets enhet. På grund av den mellanliggande positionen rörande kön och sexualitet som tillskrevs dem, sågs judar som ett grundläggande hot mot den kulturella gemenskapens enhet, vilken ännu idag är oskiljaktigt kopplad till den heteronormativa ordningen.
Frigjorda kvinnor som krävde autonom subjektivitet och sexualitet sågs som delaktiga i den judiska konspirationen: den ”judiska demokratiska feministiska mammonandan”, som den nazistiske tänkaren Ludwig Langemann formulerade det 1919. Detta är på intet sätt överspelat i vår tid, vilket vi kan se i högerextrema anti-genusideologier runt om i Europa och Amerika, i vilka feminismen fungerar som den nya syndabocken för samtida identitetskriser.
Islamister tydliggör ännu mer explicit den nära förbindelsen mellan antisemitism och anti-genuspropaganda: exempelvis ser den andlige ledaren i Iran, Ali Khamenei, i ”objektifieringen av kvinnor” i väst och ”koncept som rättvisa mellan könen” en ”sionistisk konspiration för att förgöra det mänskliga samhället”. Eller se på den algeriske islamisten Malek Bennabi som på 1960-talet orerade om ”kvinnans, judens och dollarns århundrade” och på så sätt summerade de hot mot den islamiska gemenskapen som han ansåg centrala (Bensoussan 2019).
Juden som den ”missanpassade borgaren”
Ett av huvuddragen i antisemitismens klassiska reservoar är att judar identifieras som mellanhänder i ekonomin, exempelvis i handel, bankväsendet och penningtransaktioner, och därför huvudsakligen ses som spekulanter och finanskapitalister. I feodalsamhället nekades judar att äga land och att tillhöra skrån, precis som de i moderna, funktionellt differentierade kapitalistiska samhällen under lång tid exkluderades från ägande av produktionsmedlen, källan till mervärde. Av det skälet tvingades de i ökad utsträckning in i positionen som mellanhänder.
Att alla bankirer var judar och alla judar var engagerade i penningtransaktioner, å andra sidan, har alltid varit en antisemitisk kliché, tätt förknippad med den antisemitiska idén att judar inte vill arbeta. Detta leder i sin tur fram till den ideologiska uppdelningen i ”produktiva” och ”rovgiriga” kapitalförhållanden. Köpmannens position är mellanhandens vilket gör att klasspositionen framstår som tvetydig och oklar: judar var varken herrefolk eller tjänare. Om de identifierade sig med borgerligheten stötte de på klichén om den ”missanpassade borgaren” (Adorno 1975), som bara imiterade den kapitalistiska affärsverksamheten men saknade känslan för riktigt och äkta entreprenörskap och därför representerade kapitalismens negativa effekter i sin renaste form. Som en röst från arbetarklassen sågs de som hycklare, som från en position alienerad från fysiskt arbete talade om saker de inte visste något om.
Sammanfattning: Intersektionalitet kan inte vara en emancipatorisk teori om den exkluderar antisemitism
Motsägelsefullhet, tvetydighet och det omöjliga i att entydigt klassificera antisemitismen, liksom dess flytande gränser mot och otaliga överlappningar med andra ideologier är skälen till att den under den snabba och omvälvande moderniseringsprocessen utvecklades till en allomfattande och förvrängd världsbild. Den har hjälpt till att stabilisera ett system av värderingar och normer som uppfattades som hotat. Antisemitismen har, mer än andra ideologier, hjälpt till att bibehålla de traditionella regler som präglat kapitalismen, patriarkatet och nationalstatens ordning genom att alltid vara sexistisk, homofobisk, nationalistisk och rasistisk, och dessutom genom att posera som antikapitalistisk och anti-imperialistisk. Det konsekvent anti-kategoriska inslaget, som placerar judar bortom kategorierna, skiljer antisemitism från andra ideologier, som är mycket mindre tvetydiga.
Denna insikt utmanar de angreppssätt som utgår från att det måste finnas en kritisk potential i en anti-kategorisk syn. Antisemitismen överskrider i sig själv effektivt kategorisering genom att positionera judar bortom kön, sexualitet, klass, etnicitet och nation. Det är ur just detta särdrag som antisemitismen utvinner sin effektivitet. Vi måste förstå att i antisemitismen kan helt enkelt allt tolkas mot judarna – inte minst att de sägs inte passa in i de socialt föreskrivna kategorierna.
Ett intersektionellt angreppssätt får inte begränsas endast till insikten att samhället är strukturerat utifrån vissa kategorier, utan måste, via en radikal maktkritik, blotta dessa kategoriers sociala orsaker och förhållanden. Denna process av ständigt återkommande kategorisering av människor i samhällen och den underliggande traditionella identitetslogiken måste också kritiseras. Förhållningssättet till ideologiers intersektionalitet som föreslås här är därför kritiskt till angreppssätt som understödjer en identitetspolitisk eller kulturrelativistisk diskurs och som i antirasistisk förklädnad kan tippa över i riktning mot antisemitism och homofobi. Den kritik av intersektionalitet som presenterats här syftar till att öppna upp angreppsättet för en dialektisk feministisk teori som inte är blind för antisemitism, och som därför är sammankopplad med en verklig emancipatorisk praktik.
(Jag skulle vilja tacka Elke Rajal, Wien, och Alexandra Colligs, Frankfurt, för deras värdefulla kommentarer till denna text.)
Karin Stögner
Karin Stögner är professor i sociologi vid Universitetet i Passau i Tyskland och koordinator för forskarnätverket Research Network on Racism and Antisemitism i The European Sociological Association.
Från SKMA Nyhetsbrev oktober 2020. Översättning: Karin Kvist Geverts.
Referenser
Adorno, Theodor W. 1975, Studies in the Authoritarian Personality, Gesammelte Schriften 9.1, Frankfurt a. M.: Suhrkamp.
Balibar, Étienne. 2005. The Construction of Racism. CAIRN.Info International Edition. https://www.cairn-int.info/article-E_AMX_038_0011–the-construction-of-racism.htm.
Bensoussan, Georges 2019. Jews in Arab Countries. The Great Uprooting, Bloomington: Indiana University Press.
Cousin, Glynis and Robert Fine 2012, A common cause. Reconnecting the study of racism and antisemitism. European Societies 14(2), 2012: 166-185.
Hirsh, David 2018, Contemporary Left Antisemitism, London/New York: Routledge.
Horkheimer, Max and Theodor W. Adorno (2002), Dialectic of Enlightenment. Philosophical Fragments, Stanford, Calif.: Stanford University Press.
Knapp, Gudrun-Axeli 2005, Race, Class, Gender. Reclaiming Baggage in Fast Travelling Theories, European Journal of Women’s Studies,12(3): 249–265.
Nelson, Cary 2019, Israel Denial. Anti-Zionism, Anti-Semitism, and The Faculty Campaign Against the Jewish State, Bloomington: Indiana University Press.
Postone , Moishe 1980, Anti-Semitism and National Socialism: Notes on the German Reactions to ‘Holocaust’, New German Critique 19(1): 97-115.
Puar, Jasbir 2013, Rethinking Homonationalism, Int. J. Middle East Stud. 45: 336-339.
Schraub, David 2019, White Jews, AJS Review 43(2). doi: 10.1017/S0364009419000461.
Schulman, Sarah 2012, Israel/Palestine and the Queer International, Durham/London: Duke University Press.
Shire, Emily 2017, Does Feminism Have Room for Zionists? New York Times, 7 March 2017 https://www.nytimes.com/2017/03/07/opinion/does-feminism-have-room-for-zionists.html.
Stögner, Karin 2014, Antisemitismus und Sexismus. Historisch-gesellschaftliche Konstellationen, Baden-Baden: Nomos.
Stögner, Karin 2019, Intersectionality and anti-Zionism. New Challenges in Feminism. Anti-Zionism and Antisemitism. The Dynamics of Delegitimization, ed. by Alvin Rosenfeld, Bloomington: Indiana University Press.